Lean back, relax and let the... Del 9

no. 9 blir en dubbel.

Den Moderna Vampyren

I flera hundra år har en hemsk varelse som haft mycket att göra med aristokrati och hierarki. Men så har det varit förut, tills en ny sorts vampyr kom fram ur mörkret för ungefär 20 år sedan. Nu har den högt värdiga och finkänsliga vampyren bytts ut mot den mer moderna gotiska heavy-metal vampyren. Denna typ av det blodsugande monstret i skuggorna, är lite mer kraftfull än de gamla grevarna. Det som då ansågs som saker det går att ta kol på en Odöd – som vitlök, krucifix, silver och i vissa fall, solljus – anses nu som irrelevant när det gälle vampyrdräpande.
Den som fick den moderna vampyren att ta av sig fracken och capen, och istället ta på sig svarta rockar och solglasögon, var författaren Anne Rice, främst med sin ”The Vampire Chronicles” bokserie.

Vampyren, filmstjärnan

Det började med att en regissör ville få tillstånd att använda ett namn i en filmatisering av en bok. Det slutade med en av världens mest kända vampyrfilm. Jag pratar naturligtvis om Friedrich Wilhelm Murnau och hans stumfilm ”Nosferatu” från 1922. Det var första gången människan fick se hur en av historiens grymmaste skurkar såg ut. Och skådespelaren som porträtterade skurken, hade utseendet med sig. Max Shreck, var en scenarbetare med ett råttliknande utseende, och när Murnau och hans team inte fick använda namnet Dracula, så fick Shreck spela den transsylvaniske greve Orlok. Det är många som nu senare vill koppla ihop nyinspelningen av Nosferatu (som gjordes av --------) som hade namnet Dracula på sin skurk, med Orlok. Men som jag ser det, är det bara historien som är den samma. Orlok är den råttliknande bleke ungerska greven, medan Dracula är den högmodiga transsylvaniske greven.
Den riktiga greve Dracula i filmens värld, har bara porträtterats rätt, av en person, en viss Bela Lugosi. Han var från Rumänien själv, och blev ett självklart val för rollen i filmatiseringen 1931. Det som gör historien om Lugosi så tragisk, är att efter ha spelat vampyrer i otaliga filmer – hans bästa roll var i ”The Mark of the Vampire” från 1933 – verkligen trodde att han var en vampyr – det är inte så konstigt eftersom han förknippades med Dracula ända från sin första Dracula film – och att han blev mentalt ostabil i slutet av sitt liv, gjorde inte saken bättre. Han begravdes med sin slängkappa när han avled 1956 i USA, han var senil och hade fallit offer för diverse narkotika.
Tiden gick och det gjordes många filmer om greven, men det var inte förrän på –70 talet som vampyren fick en putt uppåt i filmens värld. Eller en putt neråt, beroende på hur man ser det. På 70-talet gjordes många lågbudget skräckisar med vampyren som temat, och inte allt för få innehöll erotisk material. Filmgenren ”Sleaze” – skräck + sex – hade tagit greppet om vampyrmyten. Kanske för att vampyrens ursprungliga mysterium hade hunnit ikapp. Om man tar och kollar på några av de tidiga vampyr romanerna, framställs vampyren som en väldigt sensuell varelse. Det gjordes några få seriösa filmer på 70-talet också, som ”Vampyrernas natt” av Roman Polanski och nyinspelningen av ”Nosferatu” av Werner Herzog.
På 80-talet däremot gjordes det lite fler seriösa vampyrfilmer. Det var lågbudget filmer, men vissa – som ”Lost Boys” och ”The Hunger” – hade en viss charm. Nu var filmerna blodiga och de stod på gränsen mellan rysare- och splatter filmer.
På 90-talet gjordes många av de bättre vampyrfilmerna – filmatiseringen av ”En vampyrs bekännelse” har klassats som en av de bästa genom tiderna – och nu började filmindustrin bli riktigt seriösa. På senare tid har vampyren framståtts som en cool och tystlåten varelse. På 2000-talet har vampyren blivit en s.k. svartrockare, och kanske har detta framskallats av att en väldigt populärt rollspel från 90-talet – som ja tvekar om jag skall nämna vid namn p.g.a. rättsliga skäl – började skapa den moderna myten om mörka städer och hemska verklighetsskildringar.