Lean back, relax and let the... Del 7

för att fira att det har gått en hel vecka (och lite mer hehe) tar vi ett dubbelinlägg!

Troligt odöda

Det finns som sagt många olika legender om stora grevskap och fattiga familjer, sam hade den gemensamme nämnaren att det fanns vampyrer i dem. Några av legenderna har hållit på i flera hundra år, men de flesta historier och s.k. iakttagelser har uppkommit så sent som på 1800-talet, eller möjligtvis på sena 1700-talet. Jag kommer nu ta upp hur två av de stora härkarna i de Valkiska och Moldaviska regionerna levde sitt liv. Anledningen till att jag tar upp dem, är att områdena vid Rumänien är de mest kända områdena när det gäller sådana här saker – härskarnas namn var Vlad Draculea Tepes och Erzebet (Elizabeth) Bathory.

Vlad Tepes
ca. 1431 - 1476

Vi kan börja med namnet. I rumänsk gammal tradition – antagligen i de flesta traditioner – döps man med sin faders efternamn fast med en eller två bokstäver mer i slutet. Vlads far, Vlad Dracul – som för övrigt också styrde sitt territorium med järnhand – döpte sin son till Dracula med förnamnet Vlad. Ordet dracul kan betyda två saker; antigen djävul eller drake. Och då måste ordet Dracula betyda antigen djävulens son, eller drakens son. Det sistnämnda är mer troligt, eftersom betydelsen ”djävul” har hittats av moderna västerländska forskare. Varför kallades hans far för draken då? Jo, det fanns en kristen loge vid som kallades Drakens Order (Ordo Dracul), som Dracul var riddare i, Dracula blev förstås också inbjuden till logen. Ordet tepes och likaså namnet Tepes, är vad man nu kan säga ett öknamn som Dracula fick, genom att hans favorit sätt att döda folk, var just att påla dem (”tepes” = ”pålaren” på rumänska).
Det finns inte så mycket dokumenterat om Tepes uppväxt och barndom, så därför tänker jag inte koncentrera mig så mycket på det. Jag kommer att ta upp de saker som förtjänade honom det ryckte han nu har. Vi börjar med hans utrikespolitik.
Den politik han förde mot sina grannländer var en mycket instängd sådan. Han gillade inte att han hade förväntningar på sig från det ungerska kungadömet, som hade den största kontrollen av Transsylvanien norr om Karpaterna. Eftersom det ottomanska riket var på gång att bli väldigt mäktig – efter övertagandet av Konstantinopel 1453 - försökte Tepes föra en sorts byzantisk politik och allierade sig med vissa mindre riken i hopp om att spela ut dem mot varandra och på så sätt få dom att lämna Tepes rike ifred. Denna strategi hjälptes ibland av att Tepes ordnade räder mot sina grannländer, främst vid södra Transsylvanien, som då inneboddes av saxare som han inte kom överens med angående handel. Det var vid denna räd Tepes förtjänade sitt namn: byar och bostäder brändes ner till grunden, tusentals män, kvinnor och barn blev pålade eller avrättade. Detta gjorde också att saxare började tycka väldigt illa om denne transsylvaniske greve. Turkarna – som då var det största hotet mot de rumänska härskarna – hade lika stort hat mot Tepes. Och vintern 1462 gjordes en räd mot södra banken vid Danube. Tepes kommenterade hur det gick, och här är hans ord: Jag har dräpt män och kvinnor, gammal som ung… 23 884 turkar och bulgarer, inte inräknat dem vi bränt levande i deras hem eller dem våra soldater inte halshuggit… Vad mer finns att säga? Tepes var en magnifik krigsherre som gjorde det bästa för sitt land, även om det krävdes hårda tag, som jag kommer beskriva mer nu.
Hans inrikespolitik var ganska intressant den också. Även om jag gärna tar avstånd från vad moderna forskare säger, finns ett ganska bra citat som menar att Tepes ville att sitt folk skulle värna godhet och prydhet, men för att få det så använde Tepes sig av omänskliga metoder. Den vanligaste kan man nog gissa sig fram till genom vad Tepes gillade att använda sig av. Eftersom det inte dokumenterades så mycket inifrån Tepes stad, får jag tyvärr förlita mig på vad de turkiska vittnen beskrev när de närmade sig Tepes rike. Framför hans träborg hade han satt upp sex kilometer och två rader med pålade ungrare, moldavier och turkar. Detta skrevs av en turkisk författare, vid fronten. Denna syn fick också Mohammed II se när han närmade sig Tepes huvudstad Tirgoviste, på en expedition efter Konstantinopels övertagande. För att på bästa sätt beskriva hur de andra länder uppfattade Tepes, tar jag till ännu ett citat: Inte ens sultanen, medgav att han kunde vinna över en sådan person som gör sådana stora saker och framförallt vet hur man ska styra över sitt folk. Denna gång var det en grekisk författare.
Tepes grymma inrikespolitik som för det mesta handlade om olika sätt att tortera ”otrogna”, gjorde att hans närmaste kompanjoner började bli rädda för honom. Och som följd till det, lämnade han närmaste män honom i den ganska oroliga tiden när turkarna drog sig ut ur Valakiet. Tepes yngre bror, Radu, hade med hjälp av turkarna fått Valakiets tron, och de som lämnat Tepes anslöt sig nu till den nya härskaren. Nu fick Tepes ganska svårt att stanna i sitt land så han gjorde det alla skulle ha gjort. Han försökte fly. Han sökte skydd i Transsylvanien, men istället för att få hjälp att ta tillbaka sin tron, blev han satt i husarrest i slottet Visegrad. Efter några år i arresten, fick han med hjälp av Moldavien och Ungern tillbaka sin tron 1476. Men alldeles efteråt blev han mördad i en skog nära Bukarest. Man säger att hans kropp blev begraven i klostret i Snagov, men man har ännu inte hittat den.
Vlad Tepes Dracula, har fått ett ryckte om att varit en sadistisk tyrann. Det var han nog också, men största delen av legenden består av vad saxare – hans största fiende – berättat.